Spelar schack med döden...

... Och alla gånger förlorar jag...

Egentligen, har jag ens nån lust till att ens försöka ha kul i morgon?
De känns svårt att tro.
Jag vet inte ens vad de är som gör mig att ja tappar allt.
Äre på grund av hur du beter dig? eller snarare sagt hur du INTE beter dig...
Jag har så himla svårt att känna samken av nånting längre.
De som var så sött och gott. De som va så varmt och skönt.
Men på samma gång så blev de fult och äckligt, kallt och obehagligt.
Jag förstår inte? Kan du bara ge ett svar till varför alltign blev som de blev?
Varför kunde du inte bara låta mig va? Vad vare för mening att komma och knacka på dörren och innan ja hann öppna så gick du bara iväg?
Jag vet, de är kul att retas ibland. Men nånstans på vägen måste man dra sin gräns. Fatta vart skämt och allvar slutar och börjar.
Jag funderar över om du är så här, eller om de beror på nått helt annat?
Är du verkligen så svår att nå? Så svårt att försöka förstå sig på?
Du är inte precis som en öppen bok. Ellr jo kanske, men då får du va en bilderbok isåfall. Bok som enbart består av knövliga smutsiga fuktskadade sidor. Så svårt att de vad de ska föreställa. Så som ett barn gör, när ingenting står en klart i syn tar man hjälp av fantasin. Och fantasin är till för att överdriva, och allt blir överdrivet och så fel. Och när nån förklarar för en att man fantisera fel vad bilden föreställer, så blir man bara besviken och sårad.
Tänk om man kunde ha de tänkandet när man va lite...
Då ett problem för mig va att ja inte kunde komma på hur ja skulle bära mig åt för att få ut den där ler kakan hel och fin ur den där plast-snäck formen jag hade fått av mamma och pappa tidigare den dan. De va ett problem man kunde bli galen på, och när man försökte få ur ler kakan och den gick sönder vart man jätte lessen och förtvivlad. Nu är allting så mycket mer annurlunda. Nu är ett problem hur man ska få ihop tillräckligt mycket pengar fö att kunna köpa dom där as snygga byxorna. eller hur man ska kunna hitta nån som kan köpa ut sprit åt en. Eller.... Att den är jätte söta snälla killen inte hör av sej nå mer.
Problem... Ni hör ju bara ordet hur upprörande de egentligen är. Kan vi inte få döpa om de till nått bättre? Som inte låter så smutsigt och just precis jobbigt.. Kan vi inte få ha nå gladare ord, så att man blir lite 'gladare' av att höra de. För hör man ordet 'problem' av en kompis eller pojkvän/flickvän eller nån annan så äre som att man drar en djup suck inombords, varje gång. Och de beror ju bara på ordet problem. Inte vad problemet är eller innebär.
Alla säger till mej 'Du tänker aldeles för mycket'
Och en gång för länge sen så sa den människan ja älskade mäst av allt i denna värld en sen natt när vi låg i snön och tittade på stjärnorna och drack varm choklad 'Tänker man på en sak för mycket så blir man galen'...
De har aldrig slagit mej förut, men nu står de så klart. Är jag galen? Äre så att jag har tänkt på allt som händer runt om kring mig för mycket? De som händer utanför och runt min glas bubbla är de bara nått jag ser? eller händer de på riktigt?
De jag gjorde och kände igår, var de verklighet? jag tror att mina senaste fem år står på repeat, men att de utspelar sig olika men har samma mening. Ja ska komma och gå. Jag ska hoppas och tro, men allting slutar alltid lika. Så frågan är, står tiden still och går runt runt runt. För jag har svårt att tro att den går framåt när ingenting nytt kan hända. Jag spriger på samma gammla mark, Känner samma gammla känslor. Träffar jag en ny människa så känner jag alltid igen den, pecis som om ja ha träffat den förr. Varje ny sak jag gör känns som om ja ha provat på det förr.
Eller äre så att ja känner igen den där människan för att den är den jag har haft i mina fantasier? Att de är så att de är just precis så jag vill att den ska vara?
Mina funderingar och tankar är mil långa. Jag kan säkerlgen sitta här och bar skriva i flera flera timmar, utan mening med de hela. Utan bara skriva.

Imorgon ska jag iaf försöka lägga allt de här med dej åt sidan, Försöka inse att de är ingen mening med dej längre. Om nått år igen kommer ja hitta en människa som är precis som dej och jag kommer känna samma känslor och tänka samma tankar som jag gör om dej nu. Men de jag hoppas på då är att du inte försvinner lika fort som du gjorde den här gången. Om gud finns, så kommer du heta likdant då ochså. Du var så fin, jag ville verkligen lära känna dej...





You see, madness, as you know, is like gravity. All it takes is a little push.