Låt de va...

Ennu mer veckor ha gått.
Inte ett ord.
Hur kan de göra så ont?
Ibland när ja tänker på dej tappar ja känseln i mina händer och fötter.
Kan inte längre stå, kan ej gräppa och ta i mot.
Men ja leer endå.
Innom mej finns ett rum, där du och ja växer för varje dag.
Fantasin.
Du tinade de frusna hjärtat.
Du vändje de vid ljuset efter allt mörker.
Såg du inte?
Alla blickar, dom sa mer än tusen ord.
Alla nätter vi somnade tillsammans.
Alla minuter vi skrattade ihop.
Alla gånger våra läppar möttes.

Du fick hela min värld att snurra.

Ja fann lyckan med dej.
De är kännslan av de som vi hade
som får mig orka hoppas och gå vidare.
Vidare tills de blir du och ja.
Två blir en.

Kan man säga mer... Ja tro ja är kär.
Eller äre bara du som ja har letat efter hela livet?
Du är så bra. Tycker om dej så.
Jag tycker om dej så mkt, så mycket att ja orkar lägga ner tid på att hoppas på de meningslösa.
Utan förhållande, utan omgivningens vetande.
Så fick du en plats i mitt hjärta.
Utan att ja vet varför.
Va du den ja alltid ha sökt?