Alla krafter blåste bort...

När jag såg de, ja ville bara dö.
Undrar hur de känns när du säger de?

Jag vet inte vad jag ska säga eller göra.
Jag bara förlamades. Hela världen stannade.
De var nästan så att jag hörde hur klockan slutade ticka.
Eller var de mitt hjärta som slutade slå?
Dom två ljuden kan vara så lika varandra.
Speciellt när man känner härtat går i två delar.
De här är andra gången nu.
Du förnedrade mig till max första gången.
Allt var en lögn. Hela livet är ett skämt.
När jag äntligen har funnit orken att resa mig upp och stå rakryggad
Kommer du och slår undan benen för mig.
Jag faller ennu en gång ihop, krampandes.
Alla muskel samandragningar som sker på en och samma gång känns som
en jätte stryper ens hela kropp med bara en hand.
Man blir så rädd, och tror att de är slutet.
Man hamnar i sån stor chok, att man tror att man är nån annanstans.
De kanske ska vara så. Är livet så här?
Vad vet jag?
Man föddes såhär, för att bli älskad och omtyckt såhär.
De känns som om Djävulen sitter och matar mig med allt de där dåliga i livet.
När tar egentligen den där enorma portionen av dåliga livet slut?
Snälla sluta mata mig, jag är så mätt.
När kommer efterrätten, Glädjen och lyckan?
De känns som om ja inte längre orkar spara en liten bit i min huger till de.
Kanske ska låta Djävulen mata i hjäl mig?
Kanske inte ens ska tugga min föda, bara svälja och hoppas på att ja kvävs.


Jag ska sluta tugga min föda, jag vet att de bara leder till meningslösa saker.
Saker som inte betyder nått för dig! För INGEN!
Tack för den tiden, den tiden du gav mig nått.
För den tiden du fanns där.
För den tiden du log till mig
För den tiden du tittade på mig så där.
Tack för tiden, Tack för att du tog den dyrbara tiden ur mitt liv
Jag vill ha den tillbax, tack!